Bästa Komossabor och besökare i byn
Kjell Engström talade nyss om hur bokprojektet kom i gång och hur det genomfördes under de första åren. Min uppgift är att berätta om hur materialet bearbetades och om hur den slutliga boken utformades.
Först vill jag i alla fall säga något om den allmänna bakgrunden till en hembygdsbok av detta slag. Alla som sysslar med att dokumentera tider som gått och människor som levat har en gemensam fiende, nämligen glömskan. Den gäller inte så mycket namnen, för dem kan man ju hitta till exempel i kyrkböcker, skattelängder och tingsprotokoll, men det som efterhand glöms är däremot folks utseende och personlighet, med andra ord allt det som visar människan bakom namnet.
Den svenske författaren Frans G. Bengtsson har en målande beskrivning av situationen, som visserligen gäller äldre tider men som ändå något avkortad kan citeras här:
I hävdvunna former arbetade de på sin jord, språkade med grannarna, snarkade i kammaren, regerade med sina kvinnfolk och fick svar på tal; bar vad som måste bäras, jämrade sig över skatter och uppbåd till vad nytta det kunde göra, sparade och gnedo och försökte sticka undan en och annan slant; möttes sorlande på kalas och marknader, bytte hästar och kor; litade i lämpliga fall på överheten, men mycket också på egen slughet och förmåga, och hade stor respekt för det godas princip, som var Gud och prästen, och för det ondas, som var djävulen och länsmannen; blev gamla och sattes på sytning, kom på ett eller annat sätt i kistan, myllades ner och glömdes bort.
Nu är det ju så att en människa inte är glömd i och med att hon dött; hon är slutligt borta först när den sista människan som haft personliga minnen av henne också har gått hädan. Det är den utvecklingen som vi nu bryter i vår by genom att publicera boken Slätt och bygd. Vår bok går, med sina texter och bilder, in i det som kallas nationens kollektiva minne, dvs. summan av allt man vet om människor och händelser i detta land. Detta låter ju i och för sig ståtligt, men vi kan säga det på ett ännu högtidligare sätt: vi har velat resa ett äreminne över de människor som verkat i denna by. För mig som bokens redaktör, och säkert också för den lokala forskargruppen som helhet, har den saken nog varit den viktigaste motiveringen till att vi deltagit i projektet. Vi tycker oss ha besegrat glömskan. Hur väl vi lyckats med den saken måste ni alla som läsare sedan bedöma, när ni väl fått boken i er hand.
Jag har alltså redigerat boken, och jag vill gärna berätta något om vad ett sådant uppdrag innebär. Då jag vidtalades att medverka för ett snart ett och ett halvt år sedan, bekantade jag mig först med det som dittills skrivits eller insamlats, ungefär 160 sidor text, dvs. hälften av det slutliga omfånget, och drygt 200 bilder. Det stod genast klart att materialet till sitt innehåll var tillräckligt värdefullt för en fortsatt bearbetning och publicering. Inga texter behövde gallras bort, med undantag för ett rättegångsprotokoll som handlade om en brottningsmatch med dödlig utgång i Baggas; intressant i och för sig men det föll lite för mycket utanför bokens ramar.
De tio personerna i den lokala forskargruppen är definitivt värda stor respekt för det som de åstadkommit. Det är dessutom värt att nämnas, att Kjell Engström med stor energi skaffat understöd för bokens tryckning, totalt hela 9000 euro. Bidragsgivarna är nämnda i början av boken, och det är på sin plats att tacka dem varmt för deras positiva hållning. – Jag föreslår att hela forskargruppen nu stiger upp, med Kjell i spetsen, och så ger vi dem en hjärtlig applåd för fyra års framgångsrikt arbete.
Vad Kjell beträffar vill jag ännu tillägga, att han och jag utväxlat flera hundra meddelanden via epost. Utan den metoden hade det nog varit omöjligt att redigera boken, eftersom vi bodde så långt från varandra. Som Kjell sade hade vi ibland olika åsikt, men efter diskussion kom vi överens om varenda detalj. Vi var nog ett bra arbetspar, så här efteråt sett.
Den första genomläsningen av råtexterna visade, inte helt oväntat, att de måste både bearbetas och kompletteras, till att börja med genom en s.k. språkgranskning. Den består i första hand i att man rättar skriv- och språkfel, bryter upp alltför långa meningar i flera satser, byter ut ord som inte sitter riktigt rätt och gallrar ut upprepningar och onödiga ord. Ändamålet med detta är naturligtvis att ge det som skrivits en korrekt språkdräkt, men lika viktigt är att göra texten lättläst. Språkgranskningen innebär ingen kritik mot de ursprungliga skribenterna; det är bara fråga om ett arbetsskede som hör till all bokproduktion.
Sen kommer det in ett par-tre andra synpunkter, som är lite kinkigare. Den som skriver en text för en hembygdsbok tycker kanske ibland att vissa bakgrundsfakta inte behöver sägas ut, eftersom alla bybor ändå känner till dem. Då tänker man inte på att boken skall vara förståelig också efter 50 eller 100 år. Redaktörens uppgift är att lägga in förklaringar eller annan tilläggstext på de ställen där de behövs.
På samma sätt måste texten kompletteras då skribenten gjort det som jag brukar benämna ”tankehopp”, vilket betyder att han mitt i skrivarbetet kommit att tänka på något annat som också borde vara med. Han eller hon avbryter då abrupt sin egentliga berättelse och börjar skriva om detta andra, och läsaren vet sedan inte riktigt hur och varför han kommit in på just de vägarna. Lösningen här är oftast att dela upp texten i avsnitt, som på ett naturligare sätt ansluter sig till varandra.
Det svåraste av allt är att låta bli att släta ut texterna alltför mycket. Skribentens egen personlighet skall få komma till synes, också på det sättet att hans sätt att uttrycka sig skall få stå kvar trots att det inte nödvändigtvis svarar mot normalspråket. När era barnbarnsbarnbarn läser boken efter hundra år skall de ha orsak att lyfta blicken och säga till varandra: prasis så de prata farfars farmor.
Det finns många andra detaljer som redaktören också måste beakta, t.ex. vilka avsnitt som eventuellt skall återges på dialekt. Somliga gamla texter skall få stå kvar med sin ursprungliga stavning, på sin höjd kan man då förtydliga något ord som annars vore svårtolkat. Vi har också haft den förmånen att återanvända vissa artiklar som tidigare publicerats på annat håll, exempelvis några som ingått i årsboken Orvas, och de har redigerats med mycket lätt hand. Det är här fråga om bl.a. Mirja Miettinens artikel om stenåldersbebyggelsen i Paljak, Ernst Jakobssons berättelse om baptismen i samma utby och Komossa Bys andelskrönika, som ingick i Vasa-Posten 1924. Ett annat kapitel som redaktören inverkat mycket litet på är den mycket värdefulla redogörelsen för byns bebyggelse. – Jag har ju också skrivit en del egna texter för boken, men dem skall jag inte tala om här, eftersom ni kan läsa dem senare själva.
Alla de ursprungliga skribenterna godkände de ändringar och tillägg jag gjorde, och det är jag mycket glad över. Det bästa betyget fick jag nog från Kjell, som återfick en av sina texter i redigerad form och spontant utbrast: it vita ja he ja va så de bra ti skriiv.
Något måste ännu sägas om bokens fotografier och bildtexter. De bilder som forskargruppen fått tag på har varit av skiftande kvalitet, och förbättringar med moderna datormetoder har varit mycket nödvändiga. Det svåraste i detta sammanhang har varit bildtexterna, där den mänskliga glömskan redan hunnit göra en del skada. Alla människor i bilderna har inte kunnat ges namn, men förvånansvärt många i alla fall. Några äldre personer har här bidragit med sina goda minneskunskaper, bl.a. Gunhild Lillbacka och Anna Nyman. Tyvärr fanns ju inte kameror i alla gårdar förr i tiden, så bilddokumentationen har vissa luckor, trots att vi försökt täcka olika delar av byn i görligaste mån. – Om ni som är här senare lyckas identifiera människor som i bilderna har beteckningen ”okänd”, vore det mycket bra om ni kunde meddela namnen för kompletterande arkivering till Kjell.
Bokens strukturering i avdelningar och kapitel var inte självklar, men den föll på plats under arbetets gång. Den första gruppen artiklar har den gemensamma rubriken ”Så var det förr”, och den följs av en bildkavalkad från forna tider. ”Samverkan inom byn” heter följande avdelning; byn hade ju många andelslag och andra sammanslutningar under 1900-talet, och det som man vet om dem berättas här. Sedan kommer sammanlagt 16 skildringar av människor som levat i byn, fördelade tämligen jämnt på män och kvinnor. När jag läser namnen på dessa personer kan jag ännu se dem framför mig, Antellskon, Haapa-Kal, Manne och Brams-Oskar, allihopa. Följande avsnitt är en mera blandad kompott med rubriken ”Händelser och skeenden”, och därefter kommer det nästan femtiosidiga, faktaspäckade kapitlet om gårdarna i byn. Boken avslutas med bildkapitlet ”Byn i dag”, som vi inkluderade först när allt annat var klart. Man bör komma ihåg att dagens händelser är morgondagens historia, och därför skall man dokumentera också det som finns i byn i vår tid. – I allra sista skedet tog vi också med ett antal talesätt från byn, alla dessa utskrivna på dialekt. De mest färgstarka uttrycken avstod vi i alla fall ifrån, för att inte väcka onödig förargelse.
När man har alla texter och bilder något så när i god ordning återstår ännu ett viktigt arbetsskede, som görs i samarbete med tryckeriet. Det var Arkmedia i Vasa som fick uppdraget att trycka boken, å he jåor dem nåu bra fast dem it e na Kåumåsbåuar. Det var Barbro Åsbacka som skötte ombrytningen, dvs. omformade texterna till egentliga boksidor, med bilderna inlagda på sina rätta ställen. Efter detta läste jag ännu korrektur på boken för att plocka bort de sista 200 felen, som man får syn på först då man har helheten framför sig. – Vi har tre personer från tryckeriet här i dag, och vill du nu, Barbro, stiga upp först, sedan Tore Westergård och Inga-Lisa Holm. Vi ger också dem en applåd för deras goda arbete.
Så mycket mera har jag inte att tillägga nu, boken skall ju tala för sig själv. I förordet har jag försökt antyda vilka fortsatta projekt man kunde tänka sig i framtiden för att ta till vara kunskapen om byns historia. En sak som skulle vara ganska lätt att genomföra är att bygga upp ett bildalbum av alla de människor som levde i byn under en viss period, t.ex. på 1950-talet. Men jag rekommenderar inte att ni direkt sätter i gång med något sådant, det behövs nog ett par viloår efter ansträngningen med den här boken. Och om det är någon av er som överväger att redigera en bok av detta slag kan det kanske också vara nyttigt för er att veta hur mycket tid ni måste avsätta: när allt räknas ihop går det åt någonting mellan en timme och en och en halv för varje boksida. Ni kan själva räkna efter hur mycket det blir totalt för drygt 300 sidor.
Till slut tackar jag för mig själv och förklarar boken Slätt och bygd publicerad och fri för försäljning och distribution.
Kurt Nordman 2008
