Skolbarnen bjöd på flera bejublade sångnummer

Komossa Skola 50 år den 28 oktober 2007- Vilken Fest

Komossa UF:s lokal var fylld till bristningsgränsen på skolans huvudfest med närmare 180 besökare.

Att nejdens uppslutning kring skolfesten skulle bli stor kunde man ana men ändå överträffades alla förväntningar.

Festdagen började med mat på Skolan. Sen kunde man ta en rundvandring runt om i skolan för att se hur mycket den ändrats under dess 50- åriga historia.  

Program:

Allsång: Änglamark

Hälsningstal: Bo Nordqvist

Sång: Daniela Häggmam, Desire´ Häggman, Sabina Nygård

Festtal: Asta Manninen

50- tals potpurri: skolans elever

Paus / Kaffe med tårta

Teater:Roland Engström, Daniel Bärg, Leif Bärg.

Dikt: Märta Storsjö

Musik: Trumpet Kevin Nordqvist, Piano Mikaela Malmsten-Ahlsved

Hildings tankar: Siv Häggman

Ordet fritt

Allsång: Modersmålets sång  

Karafolket hamnade på potatisskalning medan

 
Kvinnfolket fixade tårtorna.

Alla hjälptes åt med disken.

Robin Doktar och Ida Nordman hälsade alla välkommna till festen.

Skolans föreståndare Bo Nordqvist.

Festtalare Asta Manninen f. Rintamäki. Vem ?


Byns lärarinna och "arkitekten" bakom den fantastiska skola vi har i byn. Hon skrev dikten nedan till festen:

Höstmorgon i Komossa

Dimmona stiger sakta ur den mörka ån,
sveper över Piiphagan i morgontimma.
Lyfter högre över rimkalla gräset tån,
kan redan den frostiga hösten förnimma.
Dansar tysta och svävande sin älvedans
tillsammans med dimmor i Brånan och Baggas.
Lyssnar till historier om fejder och glans,
låter av vattenporlet till ro sig vaggas.
 
Högt över byn en tranflock halsama sträcker,
söker i Mässkärr efter rastplats och föda.
Trumpeterande de sovande uppväcker
till arbetsdag fylld utav glädje och möda.
På Utmåsan tröskorna redan tystnat har.
Tomma och snaggade syns åkrar och hagar.
I gulnade stubben sädeskorn dock finns kvar,
fyller en aning knorrande tranemagar.

Över Blomströms barnens glada skratt högt ekar
när till Hoppamäki riktas utflyktsfärden.
Över stock och sten går deras barndomslekar
när de upptäcker en liten bit av världen.
Kliver varsamt över rodnande blåbärsris,
tittar ner över byn från högsta toppen.
Ser träsket ännu inbäddat i morgondis,
känner friska luften göra gott för kroppen.
 
På Töurin går bonden och fälten betraktar
som år efter år har god skörd honom givit.
Högt fädemas möda och arbete aktar.
vars arv han en länk inför framtiden blivit.
Han undrar ibland: “Är förgäves min strävan
att omsorgsfullt åkrarna vårda och skörda.
När orken har sinat han undrar med bävan:
“Vem finnes väl nu som vill axla min börda?”

Den glödande höstsolen stiger i östan
och sprider sitt ljus och förjagar var dimma.
Den värmer och inger vart väsen förtröstan
och bonden kan svaret på undran förnimma.
Byns framtid den finns hos de unga som känner
att fåglarna, växtema, åkrna, djuren,
skall vårdas och aktas, bemötas som vänner
för själva de är ock en del av naturen.
 
Märta Storsjö, 28 oktober 2007

Kaffe och tårta serverades i pausen

Forna Paljakborna Alfons Söderström och Boris Björklund med hustrun Anna-Lisa.

Vad annat kan man säga om Festen ?

Det första man tänker på är vilken fantastisk dag det blev. En stor uppslutning från hela nejden. Kampen kring skolan har verkligen svetsat samma två gränsbyar från (ännu) skillda kommuner. Jätteglad blev man även åt att se så många forna Komossabor hittade vägen till hembyn.

Fastän hotet om skolindragning fortfarade finns kvar över vår skola vill jag påstå att den som var med på festen kunde känna värmen, gemenskapen och glädjen över vad vi har, ingen lämnades oberörd.

För att citera Asta som i sitt tal sa:                 -Jag behöver inte säga åt Komossaborna att kämpa för vad man har, att man ska kavla upp ärmarna för dom är redan UPPE.           Så sant. 

Ett jättestort Tack till sponsorerna, Oravais södra jaktförening och Henry o Soile Rintamäki samt alla som medverkat till den lyckade festen, alla från potatisskalare till Festtalare.

Häls. Hem o Skola Ordf. K. Engström.

Hoppas alla hade lika kul som Knutte och jag :)

Nöjda miner i lärarrummet efter festen.  

Forna köksan Karin Siffren och nuvarande, Lis-Mari Björklund. Lis-Mari kokade ca 60 l köttsoppa som hade strykande åtgång.

Mat serverades i matsalen, Festsalen och i ett klassrum.

I ett klassrum hade skolan fotoutställning.

Kantor Mikaela Malmsten skötte orgeln.

Komossa flickorna Desire Häggman, Daniela Häggman och Sabina Nygård bjöd på sång.

Till festen hade många forna Komossabor sökt sig. Här Mona-Lisa, Barbro och Ulrika.

Hedvig Björkgren, Asta Manninen, Märta Storsjö och Karin Siffren.

Kommunen gratulerade 50-åringen. Övriga gratulanter var bla. Församlingen, Aktia, Andelsbanken och Personalen vid Kimo Skola.

Höjdpunkten för dagen bjöd väl ändå teaterrävarna Uffe Johansson, Roland Engström och Daniel Bärg på, som mommo-raiders.

Dom förklarade bla. om hur livet var förr i tidin med småskola, folkskola och medborgarskola på sitt sätt.

 Minnen av Hilding Back.

I september 1953 började jag i första klass i Komossa småskola som låg ungefär där TV-masten fanns. I september 1956 började jag i fjärde klass i storskolan och det var i den gamla där Stig Ståhlberg senare hade butik i många år. Det var uppvärmning med vedeldning i kakelugn och det var tydligen inte alltid så varmt för en rysligt kall vinterdag fick vi ha mössorna och vantarna på inomhus. Så visst behövdes det en ny skola.
Enligt uppgift så började den nya skolan byggas på våren 1956 och min första kontakt med den nya skolan var en söndag i september 1956. Vi var några som klättrade och jagade varandra på byggnadsställningarna och åt häggbär. Karl-Göran Löfgren minns att vi gjorde blåsrör av stammen från en växt och sen försökte vi pricka varandra med häggbär. Numera är det väl inga barn som äter häggbär och jag har ofta undrat varför vi åt de sträva bären. Förmodligen berodde det på att lördagsgodis inte var uppfunnet.
Hur som helst så hade läraren Melvin Siffrén sett oss när vi jagade varandra på byggnadsställningarna så på måndagen fick vi oss en rejäl utskällning och den var befogad.

I september 1957 började jag i femte klass i den nya skolan och mina klasskamrater var Ulla Lindberg, Maj-Len Häggman, Berit Björklund och Erkki Alainen. Det var förstås en stor händelse för den nya skolan var skinande ren och hade jämn värme och WC i källaren. Det sistnämnda var ovanligt för så gott som alla av oss var uppväxta med utedass eller hyyssjo som vi sa på dialekt. Vi var vana med tvåmanspulpeter men nu var det enmanspulpeter och konstiga inbyggda bläckhorn.
Storskolan och småskolan var åtskilda av en vägg som var vikbar. Vi hade gemensam morgonbön och då kom småskolan in till oss. Lärarinnan Mirjam Fogelström spelade energiskt på orgeln och vi sjöng psalmer och fortfarande kommer jag ihåg början på många psalmer. När jag nu skrinnar på glansis i solsken och medvind så gnolar jag ofta på någon psalm och favoriten är ”Härlig är jorden”.
Jag har inget minne av invigningen av den nya skolan men jag har hört att åtminstone så sjöng en flickkör. På den tiden var det bara de bästa som skulle sjunga vid högtidliga tillfällen och det kommer många ihåg ännu i denna dag.
Jag var ingen sångbegåvning och det var ingen höjdare att vid sångprovet sjunga högt inför hela skolan. När jag träffade lärarinnan långt senare i livet så undrade jag nyfiket vad hon kom ihåg om mig. Jag minns din sångröst svarade hon direkt och tillade att det var enda gången hon hade tre blindpipor samtidigt. När jag gick i femte klass så var det mycket tjat från läraren om att vi blindpipor skulle sjunga ordentligt. En sånglektion så beslutade ”blindpiporna” Karl-Göran Löfgren, Sven-Erik Nygren och jag oss för att visa vad vi kunde så vi satte oss bredvid varandra och sjöng högt och tydligt i egen takt. Efter det var ordern att vi skulle sjunga sakta och vid julfesten skulle vi stå längst bak och bara låtsas sjunga.

Det var även en kombinerad slöjd- och gymnastiksal och det jag minns bäst av gymnastikredskapen är bommen. En gång tappade jag nämligen taget om bommen och slog huvudet i golvet och såg stjärnor mitt på ljusa dan. På gymnastiken fick vi även lära oss att gå i takt och att göra militära vändningar.
Mycket gymnastik skedde utomhus och på vintern var det mest skidning. Karl-Göran var oftast lite bättre än mig men på en tävling rände han på en liten gran som stod nära spåret och föll. Det var en osportslig vinst för mig tyckte jag så mot kvällen skidade vi ut igen och sågade ner granen och gömde undan den. Med tolvåringars förstånd trodde vi att ingen märkte vårt tilltag men det visade sig att läraren upptäckt det dagen efter och det nämnde han när han gick i pension många år senare.
Ibland var vi på gymnastiktimmarna till Nörrängsbackan och rände med våra sparkar. Vi kopplade ihop oss i långa tåg och rände med glatt mod. Det kan inte ha varit många bilar på landsvägen på den tiden.

Den nya skolan hade dock ett fel och det var att den var så fin inomhus att vi måste byta till inomhusskor. Så det gick åt dyrbara minuter varje rast att snöra på och av sig monokängorna för det var viktigt att hinna skida på rasten. Svetten hann lagom torka till nästa rast och man kan kalla det för intervallträning med långa vilointervaller. Jag har inget minne av slagsmål men vi brottades i korridoren och ibland var det nog en hårfin gräns mellan brottning och slagsmål. 
Vi planterade tallar på skolgården och när jag nu ser de vresiga tallarna så tänker jag på det kinesiska ordspråket ”den som har planterat ett träd har inte levt förgäves”.
Mot slutet av skolgången hade vi pojkar övningar i matlagning i skolans kök under ledning av lärarinnan. Det var inte så populärt för vi skulle bli bönder och då hade man en hustru som gjorde maten. Biff Stroganoff gjorde vi en gång och vi bankade ordentligt på köttet med både köttyxa och vanlig hammare som vi lånade i slöjdsalen. Vi tänkte inte på att vi sen skulle steka det misshandlade köttet och äta och varje gång jag äter Stroganoff så tänker jag på bankandet…

Ett stor upplevelse var utfärden till Helsingfors i sjunde klass. Vi åkte tåg och bodde på vandrarhem och bäst minns jag när vi var på olympiastadion och såg på världstävlingar i friidrott. En höjdare för oss idrottsintresserade att få se våra idoler i verkligheten och det var något helt annat än på bild i Vasabladet.
Ett speciellt kapitel var julfesten sista året och det var ringlekarna som satte sina djupa spår. Jag var störst i skolan och tyckte att det var förnedrande att skutta runt i ”Skära havren” och allt var det var med småflickor som var både ett och två år yngre. Speciellt som våra mammor satt och tittade på. Då bestämde jag mig för att inte börja dansa. Men det blev som det blev med det och bara några år senare var småflickorna riktigt intressanta…

Jag gick tre år i den nya skolan och därefter ett halvt år i medborgarskolan i Oravais som var inrymd i den gamla ungdomslokalen. Jag minns skolgången som intressant och lärorik och jag har inget minne av någon skoltrötthet och ordet skolkning kände vi inte till.
Jag bor i Sverige sen många år och har flera gånger konstaterat att dagens välutbildade ungdomar både i Finland och Sverige inte kan rabbla Jakobs söner utantill. De vet knappt vem Jakob var…

Hilding Back  år 2007.