Komossaresan av Jens Komossa
För jämnan är man van vid att bli försedd med spammail från okända avsändare och beroende på filter eller server hamnar ibland också fel mail i skräpkorgen. En vacker dag fick jag ett e-mail av helt annan typ. Kortfattligt skrev en för mig då helt obekant och för tyska öron ovanligt klingande ”Kjell Engström”, att han kom från en liten by vid namn Komossa och ville veta om jag hade anhöriga från Komossa.
Komossa? Var det ett misstag eller misstolkade jag min eller hans engelska. För detta bör man ju veta att mitt namn är Jens Komossa. Hade jag verkligen förstått rätt, att någon verkligen kom från en by som hette Komossa. Som vanligtvis kollade jag direkt på Internet. Jag hittade www.komossa.fi. Ett par kor tittade på mig, liksom jag vet att jag idag hos grannen Magnus ätit älgkött, som fint och föredömligt tillreddes av hans kvinna Malin, efter att redan igår ha stirrat på ett älghuvud i deras hem. Men vi skall inte gå in på saker i förväg. Fortsättningsvis, vit text på en blå bakgrund, byaskylten, och så en utsikt från ett berg eller flygplan över en by på landet som ser gemytlig ut. Detta var alltså Komossa, eller skall vi säga en annan version av Komossa, när man slutar att tänka på sig själv eller andra personer som heter Komossa.
Som mina vänner vet är jag ytters opålitlig då det kommer till att svara på brev eller speciellt e-mail och så gick det först en tid innan jag igen uppmärksammade Kjell Engström eller framförallt Komossa och försjönk in i den alldagliga stressen som fotograf i Berlin. Ungefär två månader senare blev jag inbjuden till en fotoutställning till den statliga gallerian i Chemnitz. Nu framstod en intressant konstellation. Vanligtvis använder jag mig av nattfotografering i mitt konstnärliga arbete. Denna tid, sommartid, i Finland är det nattid nästan lika ljust som på dagen. Detta sammanträffande tillsammans med mitt personliga intresse gjorde att jag med kort varsel bokade en färja för att komma mig iväg till Komossa. Mer av en känsla än av djup visshet beslöt vi oss för att ta bilen med färjan över från Rostock till Trelleborg i Sverige, vidare med bil till Stockholm och därifrån igen med färjan till Åbo. I motsats till flygplanet, blir man redan på resan medveten om det geografiska avståndet till en annan ort. Och faktiskt så anpassade vi vår hastighet till det finska körsättet och vi tuffade långsamt fram bakom långtradarna längs landsvägarna med andra finnar.
Efter en hel del kilometrar, som gjorde oss uppmärksamma på att man vid skogsbrynet i skillnad till Tyskland varnar för att köra på älgar istället för hjortrar, lyckades vi ta oss till byn Komossa. Och redan vid tredje huset vid vägen, mittemot Komossa skola, vinkar Kjell Engström avslappnat i sin trädgård. Strax bredvid honom står hans tre söner Tomas, Tommy och Jonny, som från sin nyinskaffade trampolin, vilken t.o.m. skulle kunna göra skolorna bleka av avund, otröttligt virvlar pojkarna i luften. När jag for från Tyskland tänkte jag ännu att med en svensk bil, en svensk kamera och en svensk telefon skulle jag uppfylla den skandinaviska minimumstandarden. Det visade sig ändå att det, trots den med missnöje besvarade frågan om jag nu kör med en i Finland populär Audi, BMW eller Mercedes, var Kjells och hans söners öppenhet och hjärtlighet som gjorde att jag blev mottagen med öppna armar.
Finländsk tango
I och med Kjells överraskning när han hörde tangomusik i min bil utvecklades idéen, efter en kort avgränsning mellan finsk och svensk livs- eller tom. tangostil, att fara till den finskspråkiga delen av Finland och bli erbjuden finsk tango. Idéen fann fler och fler anhängare så att snart behövdes en hel buss bokas för att få den stora skaran dansvilliga till den finska sektorn. Mycket viktigare verkade framförallt tryggheten att ge över ansvaret för hemfärden till någon utanför sällskapet. Kjell gav mig utförliga instruktioner och höll envis undervisning, som för ca. två minuter och fyra till fem danssteg förvandlade vardagsrumsgolvet till ett vibrerande dansgolv. De nyinförvärvade kunskaperna fördjupades sen vid köksbordet med några glas whisky, den viktigaste skolningsåtgärden. Efter ännu några diskussioner med den framtagna flaskan och våra två glas, vilket också kunde framstå som ett sätt att lätta upp stämningen, fylldes en typ av kampblandning med appelsinsaft, i en medtagbar flaska. Genom köksfönstret såg man också från varje riktning ankommande danssällskap, som enligt överenskommet samlades vid Komossa skola, vart bussen anlände en stund senare. Det visade sig att sällskapet i bussen också hade gjort liknande förberedelser och så blev vi hjärtligt och med breda leenden välkomna. Resten av deltagarna blev uppsamlade längs början av vägsträckan och vi kunde fulltaliga styra kosan mot Kalliojärvi.
På vägen iakttog jag med förvåning med vilken lätthet ölflaskor blev öppnade med baktänderna och hur avkylade ölflaskor trollades fram ur de förtrollande damernas, annars för sminkförvaring ämnade, handväskorna. Så anlände vi alltså mycket välförsedda till en typ av stockstuga vid skogsranden, idylliskt belägen vid sjön i Kalliojärvi. Efter att det medtagna undermedlet blivit intaget tog sig alla till terassen och den halva medtagna byn Komossa etablerade sig kring ett stort bord och njöt av utsikten över sjön eller pladdret med grannen. Medan jag en stund intog lite av det överflödiga ölet, en mängd som vissa redan avverkat vid ankomsten till Kalliojärvi i bussen, blev den till reseledare utsedda Kjell uppbjuden på kvällens ”damernas” från obestämd ort. Efter att Henry bjudit mig på en öl hade jag nöjet att dansa med hans fru Soile, som Kjell helt rätt utsett som en utmärkt danspartner. Jag vet att jag därefter haft mycket roligt med några andra Komossadamer på dansgolvet, dock avtar här mer och mer mitt minne. Man behöver inte vara medresenär för att kunna ana sig till orsakerna. I förhoppningen att inte för mycket eller för ofta ha trampat den ena eller den andra på fötterna vill jag ännu här tacka alla deltagare för denna mycket trevlig kväll.
Tävling mellan äkta Komossamän
Redan år 1986 började Hilding Back och Karl-Göran Löfgren, som hörde till den sportliga eliten i byn, söka sig nya utmaningar och drog igång kulstötningstävlingar i fädrarnas trädgårdar. Av den till en början tvåmannashowen utvecklades en årlig tradition. Och medan det var landhöjning i hela Finland efter den sista istiden verkade Hildings trädgård där det ordnades varje år kulstötning sjunka neråt. Kring de två grundarkulstötarna har det bildats en liten men varierande grupp av medtävlare. Med tanke på detta är det häpnandsväckande att den filade tekniken i kombination med kroppsbyggnaden hos de ”gamla rävarna” mer än väl kan stå emot de unga motståndarna. De filade reglerna hos de båda grundarna visar sig vara ännu ett drag i en förvirrelsestrategi, vars högsta priorität är gemensam glädje. Efter att jag sett några med ett högt skrik stöta kula som kom i riktning mot mig försökte jag med min från skoltiden bevarade osynlighetsteknik dra mig ur tävlingen som jag först optimistiskt sett framemot. Då detta misslyckades stod jag litet senare med en 5 kilos tung kula bakom en i gräset placerad träbalk och deltog i omplanteringen av trädgården. Jag blev tillvisad en maskeringstejpad med namn försedd skruvmejsel , som fungerade som markering av stötlängden. Hänvisningen till att detta kommer att fungera med GPRS nästa år var bara ännu en del av förvirringsstrategin, som slutade med att min skruvmejsel hittades igen på mittfältet. Men medan alla deltagare uppenbarligen efter uppvärmning och med tiden blev bättre och bättre, kunde jag knappt upprepa mina stötlängder från början av tävlingen. Vem vet, om det i köket anslutet till trädgården verkligen serverades endast kaffe eller om inte lokal örblandning som dopningssubstitut sattes till.
Fortsättning följer…..
Svensk översättning: Marie-Louise Löfgren
